Jag valde inte Polen för att det var billigt. Jag valde det för att det påminde mig om något jag trodde att Amerika hade förlorat — viljan att bygga utan att först be om lov. Rakheten. Arbetsmoralen som inte behöver spelas upp för en publik.
Kielce i synnerhet. Inte Warszawa. Inte Kraków. Kielce — en stad med historia, potential och närhet till rötter som betyder något för mig personligen. Min son Austins familjeband går genom den här regionen. Det är inte en slump. Det är ett skäl.
Jag ser i Kielce det jag har sett i varje undervärderat system jag studerat: latent potential som väntar på att någon ska bygga infrastrukturen som frigör den. Staden har ett universitet, en industriell bas, unga människor som vill stanna men behöver skäl till det. Jag tänker ge dem några.
På lång sikt är jag intresserad av Korona Kielce. Inte som ett prestigeprojekt — som en investering i lokalsamhället. Fotbollsklubbar är infrastruktur. De är identitet. De är det en stad samlas kring när allt annat är osäkert. Att investera i en klubb är att investera i tanken att en plats förtjänar att vara mer än den är i dag.
Ledbury-modellen jag byggde för mina döttrars stad i Herefordshire — lokalportalen med företag, evenemang och guider — är mallen. Jag vill bygga samma sak för polska lokalsamhällen. Inte importerad. Anpassad. Byggd med lokal medverkan för lokala behov.
Jag väntar inte på tillstånd. Jag bygger, och världen svarar på det som finns.